Gymnasiet Grankulla samskola

Vad vore bättre än en morgon på Hotel Saraj, med tobakslukt och plommonplättar? Bosnien levererade som ni hör. Magarna mätta med bosniska specialiteter återförenades vi klockan nio med vår lokala vän (guide) Mustafa, som skulle presentera Tunnel of Hope för oss. Historien bakom tunneln tar oss tillbaka 20 år i tiden, då Sarajevo var belägrat under åren 1992-1995 av serbiska trupper. För att det utsvultna folket skulle överleva, grävdes en tunnel under flygfältet, som kontrollerades av FN. Genom tunneln transporterades mat, medicin, soldater och andra nödvändigheter. Efter att vi själva fått upplevt att gå genom en del av tunneln som bevarats, togs en sista groupie med Mustafa, innan den två timmar långa bussresan till staden Mostar. Via Mustafas kontakter välkomnades vi av Nino, en annan guide som personligen upplevt kriget i Mostar. Vi fick en levande bild av Ninos version av striderna mellan bosnierna och kroaterna i staden, där olika nationaliteter och religioner tidigare levt sida vid sida, men som under det bosniska kriget förvandlades till “vi” och “dem”. Staden totalförstördes under kriget och under årens lopp har den återuppbyggts, och ett exempel på ett viktigt återuppbyggnadsprojekt var bron Stare most. Bron, som byggts under ottomanska tiden, som övergångsväg och symbol för den etniska mångfalden, blev återbyggd 2004. En tradition som lever kvar än idag är att hoppa ner från den 26 meter höga bron mot en summa pengar från de förbigående. När klockan började närma sig tre sökte vi oss till en närliggande restaurang. Vi tankade med pizza och pasta, som vi tyvärr (?) brände bort, då vi måste springa till bussen för att inte bli mer än 20 minuter efter i tidtabellen. Sista etappen för resan ligger tre timmar framför oss; en kuststad i Kroatien vid namn Dubrovnik.   
Text: Antonia Nyman och Freja Schalin​