Gymnasiet Grankulla samskola

Hej bloggisar!

Skolan har nu kommit igång ordentligt, och regnet vägrar att sluta hamra mot mitt fönster (det hjälper inte heller att de håller på att spränga berg på grannsidan). Hur som helst, igår på lektionen i modersmål fick vi göra något helt nytt – vi lyssnade till en ljudbok. Ja, inte en “bok” kanske, men det var av någon sorts berättelse i alla fall.

Vi har pratat mycket om skillnad mellan fiktivt och fakta de senaste två lektionerna, men den här “berättelsen” var svår att placera. I början var jag ganska säker på att det handlade om svartvit fakta, och det var jag nog ända fram till slutet. Men först tycker jag att vi tar ett steg tillbaka – jag har ju inte ens berättat vad själva historien handlade om!

Själva produktionen (gjord av Sveriges Radio Drama) baserade sig på en ljuddokumentär om det mystiska mordet på gymnasieeleven Jessica Lundh, som utgör grund för en lokal spökhistoria. Det här olösta mordet sägs ha ägt rum i mitten av 1990-talet, och det är tjugo år senare som journalisten Emma Nylander börjar gräva i mysteriet. Lyssnarna följer journalisten i sin ingående undersökning av bästisens död, och misstankar riktas starkt mot den gamla gymnasiekompisen Jussi Wahlström.

Länk till första avsnittet, som vi lyssnade på, kommer här:

Hela historien framstår som väldigt trovärdig och involverar intervjuer av både poliser, psykologer och reportrar. Jag tänker inte ljuga (en ful vana jag försöker bli kvitt) – jag satt på stolen med armarna fulla av gåshud hela tiden. Det var först alldeles i slutet, då rollbesättningen lästes upp som jag fick bekräftat att alltihop var påhittat.

Produktionen kan kallas en fiktiv dokumentär – ett påhittat ord vi kom på i gruppen och som passar utmärkt in på sammanhanget. Ett annan namn är mockumentär. Det fick mig att inse att man verkligen kan hitta på vad som helst och få det att verka realistiskt om man bara har en gnutta fantasi. Det fick mig också att fatta vilken otrolig fegis jag är – herregud, jag kunde ju inte sova på hela natten då jag var rädd att en yxmördare skulle hoppa fram ur min garderob! Men det som kanske gjorde det största intrycket var det faktum att jag visste – jag verkligen visste – djupt inom mig att det var ett enda hopkok redan innan vår lärare tryckt på playknappen.

Jag vet inte vad som fick mig att tro detta, kanske var det något slugt i Petra (modersmålslärarens) ansikte, eller det faktum att själva titeln påminde mer om något man kan hitta bland rysarna på stadsbiblioteket (jag menar, om det verkligen handlade om ett riktigt mord skulle man kanske inte döpa dokumentären till “De Dödas Röster”). Skulle också kunna vara en serie på Netflix om zombies och vampyrer, eller varför inte ett av de där förskräckliga skjutspelen som vissa ungdomar sitter hemma och spelar från morgon till kväll?

För att gå tillbaka till ämnet i fråga (ni vet hur jag alltid går på villospår, en annan ful vana jag försöker bli av med) så slets jag mellan fiktivt och fakta under hela ljudklippet. Ibland var jag helt övertygad om det ena, men sen gjorde min beslutsångest sig påmind igen (för Guds skull, jag kan inte ens välja vad jag ska äta till frukost ibland). Naturligtvis ville jag tro att det hela var en fiktiv saga, jag menar, mord är aldrig kul hur man än vänder och vrider på det, men alltihop var så otroligt verklighetstroget.

Ja, jag kan ju hålla på här i evigheter och tjata om allt mellan himmel och jord, men jag är inte helt säker på att mina läsare orkar ögna igenom en hel roman om en påhittad ljuddokumentär (eller orkar ni det?). Därför tycker jag att vi lämnar ämnet här, naturligtvis kan ni bombadera mig med hur många frågor ni vill. Och om ni ser fram emot några sömnlösa nätter och mardrömmar om galna yxmördare, gå och lyssna på De Dödas Röster vet jag (länk hittar ni tidigare i inlägget). Ja, det var väl allt för idag och vi ses nästa gång!

～Anna Hedström

PS. Om du vill höra regissören berätta om hur han jobbade med att härma den dokumentära berättarstilen kan du klicka här.