Gymnasiet Grankulla samskola

Jag vill till Medi. En sak jag haft klart för mig redan en tid. Ända sedan liten ålder har jag ställt nyfikna frågor kring människans anatomi, som hur ett brutet ben kan växa igen. Detta intresse har följt med mig och utan att jag lagt märke till det, har det även styrt mina drömmar för framtiden. Ett tillfälle som ytterligare förstärkte denna känsla var ett besök jag tog del av till Medicinska Fakulteten vid Helsingfors Universitet.

Vi alla har drömmar. Drömmar som vi föreställer oss, men få av oss vet hur dessa drömmar är i verkligheten. När vi sist och slutligen når våra drömmar kan de visa sig vara allt annat än vi föreställt oss, antingen på ett positivt eller negativt sätt. Under mitt besök till Medi fick jag en ledande tanke om hur en av mina drömmar är i verkligheten.

Studier inom medicin har jag alltid sett som en verklig utmanare. Som något man måste vara en naturbegåvning för. Men någonstans ifrån har jag fått för mig att jag vill ta itu med denna utmaning, att jag är färdig för det jobb det kräver. Denna drivkraft och motivation kastar mina tankar tillbaka när jag fortfarande gick i lågstadiet. Min dåvarande fotbollstränare utmanade mig att om jag gjorde mitt första mål i matchen, skulle jag få en glass. Då bestämde jag mig så starkt för att göra det där målet att jag kämpade hårdare än någonsin förr i matchen, kämpade för varje boll, kämpade vidare. Och gissa vad? Då gjorde jag mitt första mål. Den känslan går inte att beskriva med ord, men en sak jag är säker på, den känslan är jag ute efter igen. Den känslan då jag kan ringa till min mamma och säga “Jag gjorde det, jag kom in”.

Det seminarium jag fick ta del av behandlade inte det svåraste ämnet, utan en alldeles vardaglig sak gällande levnadsvanor. Den bild jag utav det fick av studierna i Medi kanske inte motsvarar verkligheten men gav trots allt en väldigt positiv bild av speciellt den stämning som rådde. Fastän mina studier efter gymnasiet känns som en lång bit borta, kan jag bra se mig själv gå in genom snurrdörrarna till Medicinska Fakulteten för att förverkliga en av mina drömmar. Och sist och slutligen går tiden allt fortare för varje år som går, det känns inte som länge sen då jag ställde frågan hur brutna ben egentligen kan växa igen.