Gymnasiet Grankulla samskola

Virvon varvon 
tuoreeks terveeks
tulevaks vuodeks
Vitsa sulle, palkka mulle

I min hemby, precis som i massor av andra byar runt hela Svenskfinland, klär barn ut sig till häxor på påskaftonen. Sedan går de runt i husen, delar ut teckningar och får godis.

Men i områden med finsk majoritet ser det lite annorlunda ut. Klädseln och godiset är likadana, men det som överräcks är inte en teckning utan en dekorerad videkvist, och den tillhörande ramsan är viktig. Största skillnaden är datumet: videkissorna delas ut redan på palmsöndagen.

Ett par tidigare påskhelger har jag hört folk beklaga sig över häxorna. Vuxna med helt svenskspråkig uppväxt ondgör sig över barn som går ”på fel dag, nästan en hel vecka för tidigt”, samtidigt som vuxna från tvåspråkig eller finskspråkig bakgrund kritiserar häxor som ”gör fel, de kan inte ens ramsan ordentligt”.

Hösten 2016 börjar den nya läroplanen gälla. I den finns en formulering om kulturkännedom, både om att känna sin egen kultur och om att lära känna och respektera andras. Liknande text står också i den gamla läroplanen. Våra studerande är ganska öppna mot andra kulturer, särskilt internationellt.

Men också vuxna kunde gärna försöka vidga sin horisont lite. De små skillnader som finns inpå knutarna betyder inte att den finlandssvenska häxtraditionen är vare sig bättre eller sämre än den finska med sina ortodoxa rötter. Ramsan existerar inte på svenska av den enkla orsaken att traditionerna har uppkommit på olika sätt. Om vi inte klarar att respektera ens det, hur ska vi då klara en global värld?

Det är inte varje år som jag själv kommer ihåg att det redan är palmsöndag och att jag alltså borde köpa godis för säkerhets skull. Men i år har jag lyckats, så: välkomna, eventuella häxor.