Gymnasiet Grankulla samskola

Fredagsmorgon.

– Vad är det egentligen som händer i dag? frågar en av mina studerande.

Det förvånar mig inte alls att de frågar. Visserligen går vi igenom jordens och månens rörelser i fysiken, men alla har inte gått den kursen än. De föreslår att vi ska kasta oss på första flyg till Färöarna, men i brist på direktlinje från Grankulla till Torshavn nöjer vi oss med att prata om hur solen, månen och jorden ganska sällan ställer sig i rak linje. Ännu mer sällan inträffar det just då månen i sin elliptiska bana råkar vara så nära jorden att den – från något håll på jorden  – täcker hela solen.

Vad som däremot förvånar mig är hur lite uppmärksamhet solförmörkelsen fick i förväg. Inga butiker har gjort reklam för skyddsglasögon. Snarare tittar expediterna halvt oförstående på mig, vad är det egentligen jag frågar efter? Några notiser har förklarat hur elektromagnetisk strålning skadar ögonen och hur en solförmörkelse skiljer sig från en vanlig dag i det avseendet, några medier har visat hur man kan rigga upp en kikare så att bilden av solen projiceras på ett papper, men enligt studerandena har informationen gått många förbi.

För säkerhets skull påminner rektor via skolans högtalarsystem om att ingen bör titta rakt mot solen. Och när förmörkelsen når sin kulmen har vi lämpligt nog matrast samtidigt som molnen skingras – åtminstone lite.

Själv övervakar jag studentskrivning, vilket betyder att jag inte kan marschera ut och in hur som helst, solförmörkelse eller inte. Men då uppenbarar sig snälla kolleger som förlänger sina kustodieringspass så jag också kommer ut ”i skarven”, tack ska ni ha! Några par skyddsglasögon vandrar genom klungan på gården, så att alla turvis får titta en stund. Hagelstamska skolan, som vi delar hus med, har också en svetshjälm där ungdomarna försöker fotografera ”solskäran” genom visiret. Och visst var det en fin syn?