Gymnasiet Grankulla samskola

Vad minns du från din egen skoltid? frågade en elev av mig en dag. Och jag insåg att jag inte minns just något från lektionerna, däremot en del annat. Sen hittade jag gamla klassfoton och började minnas…

På ettan i lågstadiet hoppade jag ut genom fönstret när ett ljus föll på katedern – det kunde ju ha blivit eldsvåda! Alla andra stannde kvar i klassen, ljuset släcktes på en sekund medan jag fick våta strumpor. Jag minns också hur  jag – världens kratta på handarbete – sydde en dopklänning i högstadiet. Lärarinna var så glad  att någon ville sy en sådan att hon nästan gjorde halva jobbet för min del. Jag fick en nia medan de flesta andra fick en åtta och fyra barn har döpts i det  konstverket!

Och gymnasietiden – hur vi varje morgon smög iväg till hembageriet för att köpa färska munkar och sedan koka kaffe på den fina kaffekokare som vi hade i klassen. Och hur vi gång efter gång försökte slå rekord i hur många som kunde klämma in sig i kompisens gamla Moskwitsch-bil.

Men av själva undervisningen minns jag ärligt talat inte så mycket. Trots det var mitt studentbetyget  mer än ok, och  folk blev det väl av mig ändå. Hoppas jag.

Undersökningar visar att de finlandssvenska eleverma uppvisar sämre resultat än de finska. Det är alarmerande. Men trots det undrar jag ibland i all hemlighet om dagens elever också hinner ha lite roligt i skolan? Om det årskurslösa gymnasiet ger dem samma klassgemenskap som vi gamyler fick på förra årtusendet. Och om dagens elever om tjugo år minns lektionerna och/eller allt det andra som hände runtomkring?