Gymnasiet Grankulla samskola

Nere på marken står Malin, Emma och Daniel och lyfter upp det gröna trädet från marken. Uppe på det lägsta av Paviljongens takavsatser står en hel hög eungdomar färdiga att hissa upp och ta emot trädet, men Krister som är aktiv idrottare hissar snabbt och ensam upp det med hjälp av det 30 meter långa rep jag inhandlat på höstlovet.

Hela gänget skall nu ta sig upp till följande avsats. Jag leder dem uppför alla trappor så högt vi kan komma, in i det tekniska utrymmet med skrymmande ventilationsteknik och visar genom en liten öppning strålkastarbryggan som i takhöjd på kanske tio meter går tvärs över auditoriet där vi så ofta har samlingar. Vi konstaterar att det skulle vara ett utmärkt ställe att utan inträdesbiljett ta del av konserter och andra tillställningar som ordnas i salen ifall man inte är rädd för höga höjder.

Väl ute och uppe på taket klättrar vi, 16 elever och jag ännu högre upp för en skranglig stege. Tobias är störst i gruppen och han bekänner nu att han har höjdskräck, någonting jag inte tänkt på att någon av deltagarna kunde ha när de tillfrågades om de ville vara med. Och det visade sig snart att han inte var den enda. Jag fick en chans att berätta om min egen höjdskräck som jag lyckats arbeta upp. Modigt tog de sig alla upp för stegen och stod sedan stola uppe på vad de konstaterade vara den näst högsta toppen i Grankulla. Bara Odenwalls tak alldeles intill såg ut att vara högre.

Alla beundrade den fina utsikten och vinden blåste skön varm höstluft mot ansiktet. I en enda hög låg trädet, färgranna fleecefiltar, en mjuk leksakekorre och färgranna bollar. En del av oss sträckte ut sina armar som för att lyfta från marken, andra närmade sig försiktigt kanten för att se hur högt ovan marken vi var. Det svarta filttaket var mjukt att gå på och gav efter under fotsulan. I blåsten föll trädet omkull och några av våra bollar som tillverkats av ballonger och tidningspapper föll ner till marken. Med hjälp av förbipasserande människor och vårt långa rep fick vi upp dem på taket igen.

I mitt sinne sjöng Carole Kings låt Up On The Roof och texten passade precis som beskrivning på hur åtminstone jag kände mig:

”When this old world starts getting me down
And people are just too much for me to face
I climb way up to the top of the stairs
And all my cares just drift right in to space

On the roof it’s peaceful as can be
And there the world below can’t bother me …”

Glömde jag berätta vad vi gjorde på taket? Jo, vi gjorde en filmsnutt med temat skolans värdegrund. Ungdomarna diskuterade värdegrunden på platser vi huvudsakligen valt ute. För ändamålet hade vi bland annat hängt upp en gunga i en tallkvist. Den gungan har blivit populär, så den har fått hänga kvar.

Vill du veta hur filmsnutten blev? Kolla då vår skolas webbplats i december!

(PS. I den här texten har personerna i fråga fått fiktiva namn.)