Rollfördelningen i en jultablå i lågstadiet är en enda lång rad kompromisser. Ofta vill man förstås ha någon som sjunger hyfsat, ifall det behövs lite solosång. Men alla vill inte ha huvudroller. Jag minns en gång för många, många år sedan när ”Kalle” fick höra att han skulle vara Josef. Strax därpå var han försvunnen! Hela klassen letade efter honom men utan resultat. Efter ett tag återbördades han till klassrummet av en annan lärare – han hade i ilskan rusat ut och sprungit runt skolbyggnaden. På utsidan, i bara strumpor och utan skor. En buttrare Josef har sällan skådats. När julfesten närmade sig var allt dock frid och fröjd och Maria fick sällskap på den långa vägen till Betlehem.
Ett år gick jag in på scenen, just innan draperierna skulle dras upp, bara för att kolla att allt var i sin ordning. Eleverna stod på sina rätta platser, ljusen brann och de lurviga fåren låg bredvid herdarna. Jag hann precis sucka av lättnad och skulle styra mot pianot när jag hörde en liten röst. Det var Maria som viskade:
─ Får Josef ha ”länkkare” på fötterna?
Jag tittade på Josef, i verkligheten 10 år och iklädd en mantel som slutade vid knäna. På fötterna lyste stora vita joggingskor, storlek 43+ (möjligen ännu större).
Då blev det fart på både mig och Josef! Och den julen vandrade Josef till Betlehem i bara strumpfötterna.
Bloggarna
Inlägg av studerande och lärare i GGs