Gymnasiet Grankulla samskola

– Den första meningen är viktig. Och den sista. Den sista meningen kan jag ruva på i veckor. Och om den första meningen blir fel så kanske det inte blir någon bok. Berättelsen finns där, men man hittar inte in. Då får man slänga allt och börja om.

Det är Märta Tikkanen som säger det här. Hon besökte mitt klassrum i fredags för att berätta om sitt skrivande och sitt författarskap. Jag bjöd in henne till kursen MO3 som handlar om finlandssvensk litteratur och identitet för att få författare kan personifiera finlandssvensk litteratur så bra så hon. Hon bjöd på historier ur sitt eget liv men också historia som inte bara har format hennes liv, utan hela det samhälle vi lever i i dag. Hon berättade om hur hon själv började skriva innan hon ens kunde läsa och hur hon tidigt skrev ner allt hon varit med om under dagen och samlade det i mappar som hon alltid kunnat gå tillbaka till när hon sitter och skriver en bok eller en krönika och inte bara vill berätta vad som händer utan hur hon – eller någon av hennes fiktiva karaktärer – reagerar och känner.

– Jag kommer alltid att minnas den 30 november 1939, säger Märta Tikkanen när hon börjar berätta om sitt liv och skrivande.

Hon var fyra år då, men trots att hon var ett litet barn förstod hon att det här var en dag som hon aldrig skulle glömma.

– Minnet sätter sig i kroppen. Vi bodde mitt emot polisstationen i Tölö men jag hade aldrig sett poliser med hjälmar och full stridsrustning på tidigare. Bombplanen som åkte in över Helsingfors minns jag med magen. Den dagen inleddes vinterkriget.

Tikkanen berättar vidare om sitt eget liv under krigsåren och hur hon kom till Sverige som krigsbarn under fortsättningskriget och bodde i en familj som hade en son som hon ännu i dag, 70 år senare, har kontakt med. Hon berättar också om livet med Henrik Tikkanen, konstnär, journalist och författare. Hon berömmer honom för hans förmåga att med några få penseldrag med tusch kunna berätta en stor historia. Samma förmåga använde han i sina aforismer som publicerades i Helsingin Sanomat och Dagens Nyheter. Hon läser också högt ur sin bok Två. Scener ur ett konstnärsäktenskap som handlar just om livet med Henrik. Den boken avslutas så här: “Jag saknar honom ofta. Inte ett ögonblick har jag önskat honom tillbaka.“ Märta Tikkanen tänker efter en stund.

– Det där stämmer inte längre. Nu har jag önskat honom tillbaka. Det tog mig trettio år efter hans död, men nu har jag önskat honom tillbaka.

Det jag vill ge mina studerande genom att bjuda in en författare som Märta Tikkanen är svårt att sammanfatta kort. Min vision går långt utanför läroplanens målbeskrivning och beskrivning av centralt innehåll. Det handlar om att uppleva och känna med magen i stället för att bara lära sig nog så viktiga fakta. Det är ju inga problem för mig att undervisa om finlandssvensk litteratur. Det kan jag. Men jag vill komma åt mötet. Det levande mötet med berättelsen och med berättaren. Jag vill att min undervisning i modersmål och litteratur inte bara ska vara en undervisning om text, utan jag vill komma vidare och ännu närmare – jag vill nå bakom texten, runt texten och in i texten. Jag vill att så många som möjligt av mina studerande ska känna motivation och mening både som läsare och som skribenter.

Märta Tikkanen lyckas under 75 minuter i mitt klassrum bli en berättelse här och nu på ett sätt som jag som lärare njuter av och som jag hoppas att mina studerande uppskattar och inspireras av. Det jag berörs starkast av är hennes närvaro när hon läser sin egen text högt. När hon läser förstår jag att varje formulering i hennes text är genomtänkt. Hennes pauser är berättelser. Det Märta Tikkanen ger oss som fick träffa henne i fredags var insikten att det lönar sig att lägga extra fokus på de där första och sista meningarna i våra texter. Det handlar om att berätta. Om att hitta en historia.

– Petra Bredenberg