Året är 1987. Går själv i lågstadiet, klass 5? och långt borta i vårt grannland, nära Arkangelsk, åker en 32-årig man till Cern på arbetsresa. Han återvänder aldrig. Under de följande 27 åren lär han sig allt som går att veta om ingenting. Själv lär jag mig, för att citera vår ryska idol, ingenting om allt. Detta var slutsatsen av dagens besök på partikelacceleratorn i Cern. För att lite klargöra begreppen så sysslade vår glade kamrat med antimateria, dvs materia som inte finns, men borde finnas. På 20 minuter förklarade han allt vad som hänt på antimateriafronten de senaste åren. Han snabbhet i uttalet var en upplevelse att bevittna.
Land nummer 21 och 22 kunde bevittnas för egen del. Allt går ju att räkna, så varför inte räkna då. Cern är placerat så nära Frankrike man kan komma och man passerade den dåligt utmärkta EU-gränsen flera gånger under dagen. Vi gjorde även ett besök i underjorden, inte hos Alice, vilket faktiskt en av mätstationerna heter, utan vid den största av de fyra mätstationerna som finns runt den 27 km långa partikelacceleratorn. Vi fick ingen rysk guide denna gång, utan en flicka från Vietnam, som studerat i Kina. Vi tvingade även vår Kinaexpert Harald att tala lite av detta österländska tungomål, till den övriga gruppens förtjusning.
Exaktheten som Schweiz är känt för sammankopplas ofta med klockor. Vi har även fått känna på den i samband med programmen. Första dagen i Cern var vi 2 minuter sena, och då hade redan presentationen börjat när vi kom in i auditoriet. Idag skulle vi vara 8.30 på universitetet, vi är i tid och när guiden kommer tittar jag på klockan. Den står exakt på 8.30. Stadsguiderna skulle vi träffa 10.30, 10.29 är vi på plats och guiderna har väldigt bråttom att komma igång.
Men för att första gången vara med elever på resa, så kan man konstatera att det är nog givande för både elever och lärare att se sig omkring. Och gruppen har betett sig väldigt bra, så det har varit lätt att vara ansvarig denna gång.
Robert
Bloggarna
Inlägg av studerande och lärare i GGs