Gymnasiet Grankulla samskola

Det har igen varit en sådan dag när man inser att man är privilegierad som får jobba med ungdomar.

Sådana ungdomar som går ganska tysta omkring på förintelselägret och är förstummade över att något så fruktansvärt har utspelats så nyligen och så nära oss. Ungdomar som är artiga och trevliga och som fått beröm såväl av personalen vid incheckningen på flygfältet som av vår busschaufför Henrik. Sådana ungdomar som är på gott humör, har sjukt rolig humor, berättar den ena vitsen efter den andra under de långa bussresorna, leker ordlekar och sjunger till dunka-dunka musik som skrålar ur en lite  högtalare.

Sådana ungdomar som ibland har kisibrått efter tio minuters bussresa. Som genast plockar fram en fotboll och börjar spela när  vi tar paus vid en bensinstation, men sen lyckas sparka upp bollen på taket ovanför bensinpumparna. Vår busschaufför (som liknar en mysig jultomte men förvandlas till en formel 1-förare när han sätter sig bakom ratten) ber en långtradarchaufför köra sin bil under taket så att någon kan klättra upp och hämta bollen, men precis då har ynglingen, som sparkade upp bollen, hunnit köpa en ny. Och spelet kan fortsätta!

Och som avslutning kan jag ge tre tips för alla resenärer, alldeles gratis och vis av egen erfarenhet:

1. Packa inte med sån brådska att ni tar med en fleece, en ”huppare”, en rock o en ylletröja, om det utlovas +30. De tar bara plats i väskan!

2.Reser ni med 31 stycken konstant hungriga 17-18 åringar så är McDonalds en skänk från ovan. Ungdomarna hurrar när de ser ett gult M och den maten äter de alltid!

3. Det är helt ok om det knackar på hotellrumsdörren i Lublin, just innan man ska gå o lägga sig. Då har man bara lämnat nyckeln på utsidan och dörren på glänt. Och den som knackar är en ung man från personalen, som pekar på nyckeln och tycker att man skall ha den på insidan o dessutom stänga dörren. Och det är ju onekligen bättre så, javisst! Vissa (musik)lärare borde inte får resa utan förmyndare…

Men annars trivs vi på resan mest hela tiden!

Foto: Max Kiiski/ Emil Höckerstedt