Gymnasiet Grankulla samskola

Var och varannan lektion säger jag åt eleverna: Om era föräldrar har biljetter till den här operan, konserten eller baletten, gå då med så får ni se hurdant det är i verkligheten. Och glädjande ofta kommer någon elev senare fram och berättar att den lytt rådet, och det är trevligt. En av musiklärarens viktigaste uppgifter är nämligen också att fostra nya konsertbesökare. 

Som musiklärare borde jag gå oftare på konserter och nu har jag beslutat ta mej i kragen, strunta i fullspäckad kalender och skämma bort mig själv. Den senaste månadens saldo är en jazzkonsert i Black Box-salen i Musikhuset och en allsångskväll  i samma hus med Helsingfors stadsorkester och gruppen Rajaton. Till den senare konserten hade jag fixat biljetter åt intresserade kolleger. Trots att jag var ute i synnerligen god tid satt vi högst uppe och längst bak i salen, vilket inte är någon bra plats för den som lider av höjdskräck. Men konserten var trevlig och vi sjöng för fulla muggar allt från Kultainen nuoruus, Päivänsäde ja Menninkäinen till Moottoritie on kuuma och Tahdon rakastella sinua. Och när Stadsorkestern  som slutnummer spelade Baccaras 70-tals hit Yes Sir, I can boogie steg många upp och dansade i bänkarna. Jösses, det hade jag inte väntat mig och det var en syn man inte glömmer i första taget!

Och vad gjorde jag? Nå, jag hade ju rektorn som kavaljer för kvällen och försökte uppehålla skenet av att vara en belevad lektor, så tro det eller inte, jag satt stenhårt fast på stolen, vickade bara lite på foten och sjöng försiktigt med. Hmpf!

Kör för fullt och våga: det är bättre att skämmas idag än att harmas imorgon, brukar jag säga när jag försöker få mina studerande att bjuda på och överträffa sig själva i någon situation. Vänta bara – nästa gång är jag inte lika försiktig, då dansar jag också! Och så bjuder jag upp bänkgrannen, vem det än är!