För ett tag sedan diskuterade jag bedömning med några kolleger. En lärare ställde då en intressant fråga:
”Varför påpekas det hela tiden att man i konst- och färdighetsämnena skall sporra och uppmuntra, men framför allt se till att ingen känner sig dålig? Varför är det mera okej att man ger en studerande en fyra eller femma i t.ex. matematik eller biologi? Känner inte eleven sig precis lika misslyckad om han eller hon får ett dåligt vitsord i ett läsämne som om siffran kommer i ett övningsämne?
Varför får man alltid en känsla av att det i t.ex. gymnastik eller musik måste räcka om eleven bara försöker sitt bästa. Men om resultaten och framstegen är svaga och man ger ett lågt vitsord ─ då blir man lätt beskylld för att ge eleven traumor och själsliga ärr för livet. Varför?”
Ja, säg det?