Gymnasiet Grankulla samskola

De senaste åren har jag besökt många skolor, såväl svenska som finska. I vissa har jag irrat på en god stund innan jag hittat musiksalen eller lärarrummet, i andra har det funnits fina skyltar som lett mig fram på nolltid. I somliga skolor har ytterdörrarna varit låsta och elever dejourerat med uppgift att öppna för besökare, i andra skolor har jag haft en känsla av att jag kunnat promenera in och sedan bära ut fast en flygel utan att någon brydde sig.

I vår skola har vi försökt göra det lättare för gästerna att hitta fram. Skyltningen har setts över och för tillfället planerar vi också en tavla med foton och namn på alla lärare. Samtidigt gäller det förstås att vara uppmärksam – möter man en främmande person i korridoren så både kan och bör man fråga vad den har för ärende.

Men informationsskyltar i all ära, det är nog det personliga bemötandet som gör intryck på en besökare. När jag i en svensk skola, på svenska frågade efter vägen till lärarrummet svarade skolvärden:  Suomeksi! I en annan skola hade jag en hel svans av hjälpsamma elever som följde mig fram till lärarrummet. I några skolor har jag fått sitta ensam i lärarrummet medan jag väntat på att bli avhämtad av kollegan, i andra skolor har lärare genast kommit fram för att hälsa och bjuda på lite lärarsamtal över en kaffekopp.

Sist och slutligen spelar det ingen roll om skolan är toppmodern, gammal, stor, liten, på landet eller i stan – det är människorna som gör skolan till en trevlig plats. En plats där man trivs, oberoende av om man är lärare, studerande, övrig personal eller besökare.