Gymnasiet Grankulla samskola

Volontärarbete har aldrig varit någonting som jag sådär egentligen funderat på. Vem vill egentligen jobba utan att få lön? Det var med de tankarna jag satt i bussen påväg till Dåvits Minnescentral. Det var skolan som bestämt att ettornas dagsverk den 5.12 skulle se annorlunda ut i år. Alla ettor skulle göra olika volontärarbeten, vissa var på dagis, vissa hjälpte till i kyrkan, vissa var på åldringshem o.s.v. Det hade fallit på min lott att vara på en minnescentral för människor som lider av någon sorts minnessjukdom och såvida inte kan ta hand om sig själv. 

Jag har aldrig varit på en minnescentral förut, men genast när jag kom in, efter att vi äntligen hittar rätt, slog det mig att det ju verkar vara ganska trevligt, det var fortfarande den där kala sjukhusmiljön som jag väntat mig men på något sätt lite mer som ett hem. Vi fick uppgift om att gå upp i övervåningen där de långtidssjuka bodde, d.v.s sådana som bor där hela tiden. Tanken var att vi skulle spela bingo, men det blev inte av och vi fick istället sätta oss ner och prata med de sjuka. Planen var att vi skulle umgås med dem i ungefär en timme. I början var jag säker på att timmen skulle bli lång, men tvärtemot gick den ganska snabbt.

“Någon nämnde krigstiden, vilket genast fick mig att tänka på självständighetsdagen och på hur annorlunda deras barndom var.”

I början presenterade vi oss för dem och de likaså. Sedan berättade de något om sig själva eller om grannen och frågade mycket frågor av oss. Vår uppgift var att diskutera med dem, så jag ställde några frågor och så började konversationen flyta på. De berättade om sin barndom, sitt liv och om saker de upplevt. Någon nämnde krigstiden, vilket genast fick mig att tänka på självständighetsdagen och på hur annorlunda deras barndom var. Det var ett privilegium att få lyssna på dem. De hade alla varit med om så mycket och trots att minnet inte var som det en gång varit och att det ibland var svårt att förstå dem, eftersom de talade så snabbt och berättade lite rörigt ibland, var det ändå ett sant nöje att se hur de njöt av att ha någon som lyssnade. Knappast är det ofta som de verkligen har någon som lyssnar på dem. 

När timmen led mot sitt slut tackade vi för oss och berättade att vi nu skulle gå ner för att vi hade uppgifter att göra där. Jag kände mig väldigt hedrad när en av dem tackade oss innerligt och skakade hand, och sa att det var underbart att vi unga hälsade på dem. Man blev liksom varm i hjärtat av att en så liten handling som att sitta en timme runt ett bord och lyssna och le kunde vara så värdefull för dem.

I nedervåningen där människor bodde i perioder på centralen serverade vi bulle och kaffe. Jag antar att vi bidrog med lite liv och rörelse i deras annars ganska stillsamma liv genom att bara vara där.  När de två timmarna på centralen var slut tackade vi för oss och begav oss iväg hemåt. 

“Ett folk utan historia är som en människa utan minne.”

I bussen på väg hem funderade jag mycket på min lilla upplevelse på centralen. Att tänka sig att det där kan vara jag eller någon jag känner om x antal år är en skrämmande tanke. Att inte ha sin familj runt sig och inte minnas, eller att bara minnas delar av sitt liv. En lärare sa till mig en gång:“ett folk utan historia är som en människa utan minne”. Är de här människorna då ett folk utan historia? Sanningen är att jag inte vet. De minnen som de delade med oss var som bleknade fotografier som man fortfarande kan urskilja konturen av. Våra minnen är det käraste vi har och de har format oss till den vi är idag. Det skär i mitt hjärta att de kanske glömt någon som betytt så mycket för dem. Men jag vill tro att för den lilla stunden som vi var där och lyssnade på dem så kunde vi ta del av deras minnen och ge dem nya minnen som gjorde dem lyckliga.

Josephine Hellbom