Gymnasiet Grankulla samskola

Vi åker från Taita Hills i sydöstra Kenya mot huvudstaden Nairobi. Vi lämnar de frodiga bergsregnskogarna, vår vänskola uppe i bergen och det svalare klimatet bakom oss och kör ner till den varmare och torrare savannen. Vår väg går längs Mombasa – Nairobi Highway.

Att åka längs med Mombasa – Nairobi Highway är som en liten genomskärning av Kenya. Ordet highway är kanske en överdrift, det handlar om en bredare asfalterad väg som leder från Indiska oceanens kust till Nairobi och också längre in i Östafrika. Det här är en viktig transportrutt för t.ex. Rwanda och Uganda som saknar egen kust. Här transpoteras stora mängder varor från och till kusten och trafiken är livlig.  Många av bilarna är gamla och långsamma och bildar flaskhalsar i de många uppförsbackarna. Många otåligare chaufförer ger sig in på de mest våghalsiga omkörningar. Det här den farligaste delen av vår resa och ibland håller hela bussen andan då vi möts av två lastbilar i bredd, en i den mötande trafikens fil och en i vår egen fil. Hittills har allt gått bra men man är på sin vakt då man vet att trafiken årligen dödar 3000 människor  i Kenya.

Polisen stoppar oss flera gånger under resan, för att se vem vi är och vart vi är på väg. De är inte intresserade av de farliga omkörningarna eller hastigheten. Däremot får vi böter motsvarande 1000 euro för att vår buss saknar ett klistermärke i vindrutan som tillåter chauffören att spela musik i bussen.

Parallellt med vägen bygger investerare från Kina en ny järnväg som skall ersätta den gamla som britterna byggt (med indisk arbetskraft) under kolonialtiden. Så småningom kommer den tunga trafiken från motorvägen att flytta till rälsen. Kinas investeringar syns förutom i den nya järnvägen också i förbättrade vägar, kontorsbyggnader och hotell i Nairobi.

Utanför bussens fönster byts Tsavos nationalparker med sebror och elefanter till små byar med kor och getter betandes längs vägrenarna. Vart man än tittar ser man unga människor och barn, befolkningstillväxten står plötsligt framför oss väldigt konkret och man kan förstå varför arbetslösheten är så hög och framtiden mörk för många. Gatuhandlare sträcker sina mangor, tomater och lökar mot oss genom bussens öppna fönster. Vi köper slangbellor som souvenirer, slangbellor som används för att jaga bort babianer från majs- och bönodlingar. Kvinnor bär på vatten i stora gula kanistrar och skolbarnen har plockat ved på skolvägen. Skolböckernas vattenbrist och skogsskövling är någons vardag utanför bussens fönster.

Avståndet från Taita till Nairobi är bara ca 350 km men resan tar dryga 6 timmar. De flesta slumrar till tills vi alla väcks av en ordentlig smäll.

Som tur är det bara vårt bakdäck som gett upp. Problemet fixas snabbt och resan och äventyret fortsätter.

Evi Kärpijoki