Gymnasiet Grankulla samskola

En grupp studerande, nio från GGs och lika många från Kauniaisten lukio, jobbar just nu med kursen Ett geografiskt projekt. Kursen beskrevs i ett tidigare inlägg som kan läsas här. Under den studieresa studerandena och deras två lärare gör får vi som är kvar hemma följa dem med hjälp av några inlägg. Här kommer det första – håll utkik efter fortsättningen!

Under de första dagarna av vår resa i Kenya tillbringade vi tid med eleverna från Canon Kituri Secondary School i Taita Hills. Tre byggnader i betong med söndriga fönster var det första vi såg då vi klev ut ur   bussen på skolgården. Vi märkte att det började bli hysteriskt i klasserna och barnen sprang fram till fönster och dörrar. Vi visades in i olika klassrum där ca 40 elever i skoluniform satt vid pulpeter. Lektionerna var minst sagt annorlunda än vad vi är vana vid men det är vad som gjorde dem så intressanta.

Flickornas skolbyggnader

“Do you get to have relationships in school in Finland?” “Do you have mermaids?” “Do you wear a school uniform?” “Did you know that vampires are real?”…. Genast när lärarna lämnade klassrummen attackerades vi med frågor. “Do you have polar bears in Finland?” “Can I have your number?” Vi svarade så gott vi kunde och när vi räddade oss in i bussen pustade vi ut. Vilken kulturchock för oss finländare! Senare när vi satt tillsammans alla finländare runt ett matbord tyckte vi ändå alla att det var en mycket givande dag.

Rekorn och lärarna kallade Canon Kituri för en “Mixed school”, ändå var det skilda byggnader för tjejerna och killarna och de fick inte tala med varandra under skoltid. Lunchen var den enda tid under dagen som eleverna vistades i samma byggnad och det såg man som ett problem i skolan. De tycker att skolan påverkas negativt om man umgås med det andra könet.

Vi gick även till Ngangao-regnskogen med prefekterna från Canon Kitori. Medan vi gick runt i våra “sportkläder” gick de i skogen i skoluniformer. Dvs. de alla hade stickade tröjor på sig och flickorna hade även kjol. Killarnas spetsiga läderskor orsakade en del fallande och vänligt skrattande. Det var en trevlig upplevelse att vandra med dem då de var väldigt snälla och pratsamma. De ville även ta mycket bilder med oss vilket var roligt.

Kyrkan på söndagen skulle börja klocka 8.15. När vi kom dit lite över 8 så hördes sånger ända ut till bussen. Mässan var något som ingen av oss upplevt förut. Ungdomar i olika åldrar, ensamma eller tillsammans, steg fram och uppträdde med medryckande sånger. Ibland steg hela publiken upp för att sjunga och klappa med till sångerna. När pastorn började sitt långa tal var det inte med någon lugn röst utan med höga utrop. “Praise the Lord” skrek pastorn. “Amen” svarade församlingen. “Praise the Lord!” “Amen!” Praise the Lord!” “Amen!”

Efter kyrkan hade vi en workshop med prefekterna. Vi fick till uppgift att fundera på vår framtid år 2030 och diskutera tillsammans med de andra eleverna. Det som överraskade oss alla var att det fanns så många likheter mellan våra tankar om framtiden. Många av Canon Kituris elever hade planer på att bli t.ex. doktorer och ha en egen familj då precis som många av oss. Det som skilde de kenyanska elevernas framtidstankar och våra finländska var boplatsen och familjeuppbyggnaden. “I want to move to Mexico”, sade en tjej. Senare frågade hon om Mexico ligger i Europa.

Workshop samt pojkarnas sovsal

Trots att Canon Kituris elever lever i en helt annan värld var de ändå helt som vi. Ungdomar med drömmar och ambitioner. Att få se skollivet med egna ögon rättade till vår världsbild en aning. Att träffa och få tala med kenyaner i vår ålder var en unik upplevelse som vi aldrig kommer att glömma. Vi fick nya vänner 7000 km från Finland.

Desirée Alameri och Anni Kåhre