En argsint bild av en Disney-figur dyker upp i flödet på ett socialt medium. Den vidhängande texten tänker jag inte citera, men jag tvivlar på att Disney har gett sitt tillstånd. Andemeningen är att vi ska stänga gränserna, strunta i alla flyktingkatastrofer och sköta oss själva. Dela om du vågar, står det som slutkläm.
Dela om du vågar.
Om jag vågar? Vad är det jag ska vara rädd för?
Fast ärligt talat är det väldigt lätt att hitta orsaker att vara rädd. Ett samhälle där rasistiska lappar hängs upp bredvid flyktingförläggningar och internet flödar av kommentarer i stil med den ovan, samtidigt som 4 088 099 syrier* är på flykt och människor drunknar på vägen över Medelhavet, är faktiskt ganska skrämmande.
Lyckligtvis finns det också många som inte resonerar lika egoistiskt. Ett par dagar senare, när jag loggar in nästa gång, syns inlägget inte längre. Inte för att det är borttaget, utan för att det drunknar i flödet av empatiska texter om eller av människor som vill engagera sig för dem som behöver det. Statsministrar och församlingar som lånar ut hus, biografkedjor som donerar intäkter, familjer som bjuder hem nyanlända, privatpersoner som frågar efter kanaler för att kunna hjälpa.
Dela om du vågar.
Och jag undrar: är det inte just det som alla dessa personer gör? Inte delar inskränkta inlägg, utan delar med sig. Av sin tid, av sin energi, av det utrymme och överflöd vi faktiskt har i Finland.
Dela om du vågar.
* siffran enligt FN:s flyktingkommissariat 6.9.2015, http://data.unhcr.org/syrianrefugees/regional.php
Bloggarna
Inlägg av studerande och lärare i GGs