Alla de lärarrum – eller rättare sagt kafferum – jag vistats i de senaste tjugo åren har ofta sett ut som små bombnedslag. Men de är samtidigt otroligt bra platser för ens självkänsla. Varför? Jo, därför att det spelar ingen roll vad man dukar fram på kaffebordet – allt går åt!
De stenhårda bullarna jag glömde i ugnen, kakan som föll ihop, de gamla kexpaketen som övervintrat på landet, tårtan med grön grädde som ingen åt av på barnkalaset eller godiset som släktingarna hade med sig från södernresan ─ efter ett par raster är bordet tomt. Kollegerna måtte ha magar av stål, för de äter vad som helst och med god aptit!
Så kära läsare; alla kakexperiment som misslyckats där hemma – för dem till närmaste lärarrum! Allt går åt och mottages med tacksamhet!
2 kommentarer
Bloggarna
Inlägg av studerande och lärare i GGs
Hahaha, låter bekant det här. Är det faktiskt så att vi lärare inte är så kräsna när det gäller eftermiddagens (eller morgonens, eller förmiddagens) sockerkick eller kan det finnas nån helt annan förklaring på detta fenomen!? Hos oss hinner knappast skålen nå bordet innan den är tom och då talar vi 2 år gamla chokladpraliner, salta pinnar och torr russinbulla…
ja, inte vet jag? Men vi tycks tävla i samma klass(rum). Tittar man dessutom på fönsterbrädet i kafferummen så finns där ofta en rad med kakbitar – som vi sätter undan ifall vi inte kan äta direkt, allt för att inte bli helt utan. För längre än en rast hålls ju inget på bordet. Men kanske det är just den här lilla sockerfyllan som håller oss igång?