Det har varit lite tyst på bloggfronten från Grani, men nej – vi har inte tagit sommarlov. Inte än i alla fall. Däremot har vi varit så ”bisiga” att vi inte ens hunnit blogga.

Tittar ni på våra hemsidor (http://www.edu.grankulla.fi/gymnasiet/) så ser ni att vi gjort allt från samlat in pengar för Unicef  till fått nya stora skinande insamlingskärl för soporna. Däremellan har vi haft besök av europaparlamentariker Calle Haglund och målat ett helt plank i centrum av Grankulla. Och haft en s.k. programvis eftermiddag och naturligtvis också lite normala skoldagar. Idrottarna tränar för Stafettkarnevalen, musikerna trallar och övar för avslutningen och lärarna förbereder fest för en kollega som skall avgå med pension.

Med andra ord är det väl en helt normal, kaotisk majmånad, i väntan på sommarlovet.

Om någon av er undrat hur det kommer sig att många av våra manliga lärare och personal har så god kondition och är vältränade  så kan jag härmed avslöja hemligheten. Måndag eftermiddagar spelar de ”sähly” i skolans gymnastiksal. Sähly, eller innebandy som det väl officiellt heter, är alltså den sport där man (åtminstone jag) springer samtidigt som man sveper med en klubba och jagar en liten vit boll, som man för det mesta missar.

Jag bevittnade spelet idag och kunde konstatera att det gick hårt, häftigt och svettigt till. Och roligt verkade de alla ha! Målen vaktades av figurer av faner som tydligen föreställde julgubben och ett monster. Men de skötte sitt jobb väl, för under de tio minuter som jag var inne i salen så blev det inga mål och segerdanser. Kanske jag borde upplysa mina kära kolleger om att det är betydligt lättare att göra mål om det inte står en faner-figur i vägen och täpper till det hela?

Vi damer har en stående inbjudan att delta, men jag vet inte om någon vågat sig med. Jag avböjde också idag - jag kunde skylla på att jag precis var nyklippt och -friserad och det man betalat dyra pengar för ids man inte förstöra genom att springa sig svettig efter en liten vit boll! En annan gång?

Idag hade vi en mycket sakkunnig och humoristisk guide, som dessutom talade svenska. Tomasz hämtade oss från hotellet och efter det körde vi genom Warszawas centrum till judiska begravningsplatsen.Vi såg flera kända polska judars gravstenar fast de flesta av gravstenarna var gamla och förfallna.

Från begravningsplatsen körde vi genom det gamla judeghettot till gamla stan. Stämningen i gamla stan var mycket bättre och trevligare än i själva centrum av Warszawa och byggnaderna var fina. Efter det var det dags att styra mot flygfältet och ta flyget hem till Helsingfors.

Text: John Wiik

Foto: Emil Höckerstedt och Marina Lindholm

Idag var det en aning jobbigt att lyssna på guiden, dels p.g.a trafikbullret och dels för att jag led av ett värkande knä. Den första kvällen i Krakow spelade vi nämligen fotboll i en park och plötsligt gick mitt knä ur led. Det blev ambulansfärd till sjukhuset, och smärtstillande dropp, men under resan till sjukhuset gick knät tillbaka på plats igen! Kryckor var omöjliga att få tag på, så igår gick jag stödd på en promenadkäpp som hittades bland överblivna saker på hotellet, idag försöker jag klara mig utan käpp. Knät värker men jag kan gå och har kunnat ta del av allt program.

Dagen började alltså först med en promenad genom stan. Krakow är en vacker stad med ett stort torg, gamla byggander, kyrkor och slottet Wawel. (text: Anselm Valtonen)

Från slottet åkte vi till judiska muséet som finns i de judiska kvarteren. Muséet hade fina foton som anknöt till judarnas historia och nutid i Krakow, och vi hade stora förväntningar, men eftersom muséets guide talade polska och vår egen guide översatte allt till svenska så blev det en utdragen  rundtur, som det var lite svårt att orka koncentrera sig på.

Efter museibesöket åt vi på olika restauranger. Vårt gäng råkade ut för lite dålig service, maten var synnerligen intressant och servitören fällde sås på mina skor, men trots det hade vi roligt och skrattanfallen avlöste varandra. Sedan satte vi oss i bussen och startade den 5 timmar långa färden mot Warszawa. (text: Anton Joutsi).

Foton: Max Kiiski och Emil Höckerstedt

Idag var det start kl 9 med buss mot Auschwitz-Birkenau. Resan tog ca 1,5 h och då vi steg ut ur bussen slog den ljuvliga värmen emot oss, för det var +30 grader hela dagen.

I Auschwitz 1 besökte vi muséet där man bl.a. kunde se skor, hår och kappsäckar som tillhört fångar på lägret samt  gaskamrarna och krematoriet. Rundvandringen var mycket intressant och lärorik. Efter en kort lunch åkte vi till Birkenau, som är ett jättestort område.

Vi gick mest utomhus och det blev långa vandringar i härligt solsken, men det var också chockerande att bl.a se barackerna där fångarna bott. Vi fick också se en utställning med hundratals personliga, vackra  foton, som bröllopsfoton och familjeporträtt av fångarna så som de såg ut före fångenskapen.

På hemvägen var vi alla så utmattade att vi sov i bussen. Efter en snabb dusch blev det gemensam middag på en restaurang i Krakow. Dagen var verkligen givande och speciellt nöjda var vi med vår guide Anna, som gjorde sitt jobb på ett mycket engagerat sätt.

Text: Ninni Hartikka och Daniela Roms

Foton: Max Kiiski

Dagen började med ett besök på förintelselägret Majdanek som ligger i utkanten av Lublin. När vi närmade oss Majdanek var det många tankar som snurrade i huvudet på en: man överraskades av lägrets storlek och den overkliga känslan – har detta verkligen hänt?

På lägret fick vi en fin guidad rundtur genom barackerna, krematoriet och minnesmonumentet. Minnesmonumentet består av en stor hög aska från judarna som avrättades under de sista dagarna innan lägret befriades.

Efter rundturen på Majdanek satte vi oss igen i bussen och började den fem timmar långa färden mot Krakow. Vi skulle nog hellre ha varit ute och njutit av 30 graders värme än suttit i en buss, men stämningen ändrade snabbt när vi började ha program för varandra och bussresan gick sist och slutligen ganska bra. Nu är vi i Krakow och äventyret fortsätter imorgon.

Text: Alexandra Ahlblad och Jan Järvinen

Foto: Max Kiiski och Emil Höckerstedt

Det har igen varit en sådan dag när man inser att man är privilegierad som får jobba med ungdomar.

Sådana ungdomar som går ganska tysta omkring på förintelselägret och är förstummade över att något så fruktansvärt har utspelats så nyligen och så nära oss. Ungdomar som är artiga och trevliga och som fått beröm såväl av personalen vid incheckningen på flygfältet som av vår busschaufför Henrik. Sådana ungdomar som är på gott humör, har sjukt rolig humor, berättar den ena vitsen efter den andra under de långa bussresorna, leker ordlekar och sjunger till dunka-dunka musik som skrålar ur en lite  högtalare.

Sådana ungdomar som ibland har kisibrått efter tio minuters bussresa. Som genast plockar fram en fotboll och börjar spela när  vi tar paus vid en bensinstation, men sen lyckas sparka upp bollen på taket ovanför bensinpumparna. Vår busschaufför (som liknar en mysig jultomte men förvandlas till en formel 1-förare när han sätter sig bakom ratten) ber en långtradarchaufför köra sin bil under taket så att någon kan klättra upp och hämta bollen, men precis då har ynglingen, som sparkade upp bollen, hunnit köpa en ny. Och spelet kan fortsätta!

Och som avslutning kan jag ge tre tips för alla resenärer, alldeles gratis och vis av egen erfarenhet:

1. Packa inte med sån brådska att ni tar med en fleece, en ”huppare”, en rock o en ylletröja, om det utlovas +30. De tar bara plats i väskan!

2.Reser ni med 31 stycken konstant hungriga 17-18 åringar så är McDonalds en skänk från ovan. Ungdomarna hurrar när de ser ett gult M och den maten äter de alltid!

3. Det är helt ok om det knackar på hotellrumsdörren i Lublin, just innan man ska gå o lägga sig. Då har man bara lämnat nyckeln på utsidan och dörren på glänt. Och den som knackar är en ung man från personalen, som pekar på nyckeln och tycker att man skall ha den på insidan o dessutom stänga dörren. Och det är ju onekligen bättre så, javisst! Vissa (musik)lärare borde inte får resa utan förmyndare…

Men annars trivs vi på resan mest hela tiden!

Foto: Max Kiiski/ Emil Höckerstedt

Efter att ha samlats och gått omkring på Helsingfors-Vanda flygfält i några timmar, lyfte planet mot Warszawa kl.11.45. Sammanlagt 31 elever och tre lärare reste iväg för att åka omkring i Polen i fem dagar. På Warszawas flygfält möttes vi  av vår busschaufför som ska skjutsa oss mellan städerna.

Vi satte oss direkt i bussen och fick också sitta där i flera timmar innan vi kom fram till Lublin, där vi nu befinner oss. På grund av livlig trafik tog resan längre än många hade väntat sig, men med en paus och flera historier i bussmikrofonen gick resan fint.

När vi kommit till Lublin checkade vi in på hotellet och många bytte om till shorts, för termometern visade +25 grader. Sedan gick vi ut för att äta och kvällsprogrammet var fritt, tills det var träff på hotellet klockan 22.

Text: Melinda Sarlin

Foto: Max Kiiski / Melinda Sarlin

I morgon bär det av på den s.k. förintelseresan till Polen med 31 gymnasieelever och två kolleger. Under fem dagar skall vi bl.a. besöka Krakow och Warszawa samt lägren Majdanek och Auschwitz-Birkenau. Alla deltagare har fått olika uppgifter: några skall t.ex. fotografera medan andra skall presentera landets historia och sevärdheter under bussresorna. Varje dag skall två studerande skriva ner sina tankar och upplevelser här på bloggen, så att ni läsare också kan ta del av dem.

Men nu hinner jag inte blogga mera, för jag skall försöka sätta mig på kappsäcken så att den går fast. Väderlekstjänsten har lovat  + 25-26 grader. Kanske väskan går fast om jag plockar bort dunrocken och strumpbyxorna?

Senaste vecka fick vår skola besök av Heidi Salonen från ”Carolin”. Hon höll en föreläsning för  flickorna om snällhet som begränsar våra liv på olika sätt. Denna föreläsning var alltså endast för flickorna eftersom pojkarna redan hade en egen föreläsning på hösten.

Heidi Salonen pratade om att snällhet kan vara ett slags försvarssystem, inte bara för tonåringar utan också för vuxna  människor. Man vill vara god till andra och inte såra dem och allt detta gör man bara för att bli accepterad. Man vågar inte tycka olika, dra gränser för sig själv och andra. Snällhet kan vara ett beteendemönster och det är svårt att bli av med det.

Jag tycker att denna föreläsning var relativt bra men jag tror det hade varit bra ifall pojkarna också hade varit med och lyssnat på vad Salonen hade att säga.